Är ett instinktivt steg bakåt "det nya normala"?

Häromdagen klev jag in i hissen för att lämna bostaden. Pandemitränad som jag är, så väntade jag nån meter från dörren och säkerställde att hissen var tom innan jag klev in. Samtidigt hade nån tryckt på hissen, så den åkte upp några våningar. Dörrarna öppnas och utanför står en liten flicka. En lägenhetsdörr stod öppen, så jag antar att nån förälder var på väg ut i trapphuset och flickan tryckt upp hissen. Våra blickar möts och hon reagerar instinktivt genom att titta på mig, inte med en rädd blick, men med en allvarlig blick om att det var en situation som skulle hanteras. Hon backade snabbt ett steg och gick åt sidan. Jag hann knappt hälsa på henne, eftersom dörrarna stängdes och jag åkte ner.


För det första är det fantastiskt hur kloka barn är, att de snabbt lär sig hantera olika situationer som uppstår. Flickan var ju jätteduktig, då det inte finns någon annan väg för att hindra smittspridningen. I vårt trapphus bor dessutom många äldre människor som vi måste vara extra rädda om. Glada, sociala Benjamin måste verkligen hålla i sig när han möter våra trevliga grannar. Jag som annars visar dem hur man tar kontakt, hur man hjälper till att bära kassar, hålla upp dörrarna och småprata om dagen. Eller som när jag och John Edvin fixade mat åt grannfarbrorn som var ledsen över att han pga pandemin inte fick besöka sin svårt sjuka fru på sjukhuset. Vi fick lämna tallriken i dörren. John Edvin tyckte det var hemskt att inte få gå in i lägenheten för att hålla farbrorn sällskap. Han behövde verkligen en kram och social närvaro. Tiderna är såna, det är bara att hålla i och hålla ut.


Men det går inte att undgå att fundera över vilka konsekvenser detta kommer innebära för framtiden? Det är ju fruktansvärt att en liten flicka ska behöva tränas i att hålla avstånd, att inte spontant möta en människa hemma i huset. Vissa är blyga, ja och vi lär barnen att inte följa med okända människor, vilket såklart är helt rätt. Men jag menar det vanliga, vänliga, mellanmänskliga som normalt skulle ha uppstått mellan en liten flicka och hennes vuxna granne i deras gemensamma hiss.


Normalt skulle jag ju ha hållit upp hissdörren, frågat henne om var hon var på väg till skolan, frågat om hon vill komma in och leka med min pojke någon dag och såklart inväntat föräldern som antagligen var tokstressad och jagade runt i lägenheten efter en borttappad vante. Bara att inte vänta på dem kändes fel ända in i märgen.


Hur kommer detta påverka våra relationer? Våra invanda beteenden? Vad händer med en liten flicka som tränas att alltid hålla avstånd, i en ålder där du inte kan förklara allt? Blir kall över tanken på om detta är det nya normala?